Året var 1942 och på det svenska fartyget M/S Axel Johnson befann sig Benjamin Britten, på en sju veckor lång resa från New York till Liverpool. Under överfarten, mitt under brinnande krig, skrev han ett körstycke fyllt av luft och ljus – Hymn to St Cecilia. Sankta Cecilia levde i Rom, troligen under 200-talet, och räknas som kyrkomusikens skyddshelgon. Hon firas, särskilt i England, den 22 november som för övrigt var Brittens födelsedag. Texten är skriven av poeten och vännen W. H. Auden, vars verbala pyroteknik i kombination med Brittens eleganta musik i sanning blir en lovsång till själva musikens själ. Vad passar väl bättre än att fira ett konserthus med en hyllning till musikens beskyddare?

Än mer passande är det eftersom Hymn to St. Cecilia var det första körstycke som framfördes i Berwaldhallen. På samma konsert sjöngs även Johannes Brahms sista körstycken, Fem sånger för kör a cappella. Med största allvar tog sig Brahms an genren, som alltid med den klassiska traditionen i bakfickan. Även om formen är driven och strikt blommar tonsättaren ut i en betagande poetisk romantik. Bitterljuva klanger med något av den mörka stämning som smög sig in i Brahms sena musik, men kanske ändå med en ljusning i dur i sista satsen av vad som kan anses vara hans absoluta körhöjdpunkt.

Varför inte fira fyrtio år med fyrtiostämmig musik? Thomas Tallis skrev enligt en anekdot motetten Spem in alium för att matcha italienaren Alessandro Striggios fyrtiostämmiga mässa som hade dykt upp vid det engelska hovet där Tallis tjänstgjorde. Därmed åstadkom Tallis ett av den engelska renässansens största mästerverk, ett stycke som för några år sedan fick en oväntad renässans och avancerade på engelska topplistor då verket är centralt i E. L. James kioskvältare Fifty Shades of Grey. Till detta fantastiska verk har världsstjärnan Unsuk Chin specialskrivit en pendang, ett inledningsstycke där Tallis förtröstansfulla motett möter Chins suggestiva tonspråk.

Denna omfångsrika konsert rymmer även några av våra största svenska körtonsättare. Anders Hillborgs legendariska Mouyayoum, ett suggestivt, ordlöst klangstycke, ansågs på 1980-talet vara omöjligt att sjunga men har med tiden blivit en internationell körklassiker. Sven-David Sandström möter barockmästaren Henry Purcell i Hear My Prayer, ett av musikhistoriens mest innerliga uttryck för sorg och modlöshet som i Sandströms händer får den betryckta människans bön att ljuda över århundradena.

Text: Karin Ekedahl