I Gregorio Allegris Miserere vilar sopranens höga C som en solstråle mellan höga kyrkvalv. En femstämmig kör och fyra solister bygger en katedral av klang som stått stadig genom seklerna: Renoverad och ombyggd i omgångar sedan 1630-talet, omgärdad av mystik och missförstånd och kopierad av generationer av konstnärer – men vilket mästerverk är inte det?

Nigel Short sjöng själv det höga C:et i Miserere som gossopran. Nu är han en av Europas främsta kördirigenter och mångårig medlem i legendariska ensemblen King’s Singers. I ett program som spänner över fyra hundra år av magnifik mångstämmighet möter Nigel Short Radiokörens världsberömda klang, renhet och solistiska virtuositet. Tillsammans tolkar de musik inför påskens mysterium med kraften att öppna nya världar för lyssnaren.

Under renässansens 1500-tal gav den äldre stilens strängt rena kvarter och kvinter vika för en mer expressiv färgskala med dur och moll, terser och skavande dissonanser. I katedraler, kyrkor och kapell runt om i Europa skrevs körmusik som fortfarande hör till den mest fascinerande, uttrycksfulla och djupt berörande som någonsin komponerats.

Alonso Lobos sexstämmiga Versa est in luctum från 1598 bygger på sann kontrapunkt, där varje stämma har en unik melodi i förhållande till de andra, och har med sin eteriska skönhet och tekniska fulländning nått kultstatus bland älskare av renässansmusik. Ett femtontal år tidigare gavs Tomás Luis de Victorias Responsorier för stilla veckan ut. Musiken låter oss med sin subtila stämföring ana en djupt troende konstnär på väg att bli en av århundradets största.

Från renässansen via 1900-talet går en rak linje till en av världens mest framförda nutida tonsättare, Sir James MacMillan. Han har skapat sitt eget musikaliska universum, centrerat kring hans katolska tro. Mitt i långa legatolinjer sprakar plötsliga drillar och ornament i virtuosa utbrott som kräver sina sångare. MacMillan förälskade sig i körmusiken genom skolkören i den skotska småstad där han växte upp. Nästan fyra sekel efter att Allegris Miserere klingade för första gången i Sixtinska kapellet, svarar MacMillan med sitt eget Miserere. Den som hört eller sjungit Allegris musik känner omedelbart igen sig, men ser allt som genom den ojämna ytan hos en spegel från den sakrala körmusikens storhetstid – renässansen.

Text av: Janna Vettergren