BRAHMS, HILLBORG & FRANCK
Prisbelönade Marie Jacquot är en dirigent i ropet som här gör sitt första gästspel i Berwaldhallen. Med Radiokören tolkar hon två av Johannes Brahms mest älskade körverk. Sveriges Radios Symfoniorkesters egen Emmanuel Laville är solist i jubilerande Anders Hillborgs oboekonsert. Programmet avrundas med musik signerad César Franck: en husgud för många organister, men likaså upphovsman till utsökta orkesterverk som denna romantiska d-mollsymfoni.
Är du abonnent i Berwaldhallen? Då har du erbjudits en fribiljett till denna konsert som en av dina förmåner. Läs mer om alla förmåner du får som abonnent hos oss här.
Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 7 juni kl 19:03.
Konserten har ett tydligt fransk-tyskt tema, med fransk slagsida. Kärnan i programmet är César Francks symfoni i d-moll: ett orkesterverk som fick ett blandat mottagande vid premiären i februari 1889, men som med tiden vunnit kritikers och lyssnares hjärtan och som var ett repertoarverk under en stor del av 1900-talet. De senaste decennierna har verket dock fallit i glömska – orättmätigt, enligt dem som fortfarande känner och älskar det.
Den engelske musikkritikern Tom Service har beskrivit symfonin som ett övertygande exempel på hur franska 1800-talstonsättares fantasirikedom och klarhet kan förenas med det utvidgade harmoniska språket hos tyska samtida kollegor som Liszt och Wagner. Detta shakespearianskt dödsdömda musikaliska äktenskap låg inte rätt i tiden; fortfarande var förlusten i det fransk-tyska kriget 1871 en öm punkt hos mången stolt fransman 18 år senare.
Men vad kan vi 2020-talslyssnare hämta i Francks symfoni, befriade från historiska kättingar? En fantastisk färgrikedom i orkesterbehandling och harmonik, skickligt utsnidad melodibehandling, och en oförställd berättarglädje, naivt uppriktig men så skickligt genomförd att den inte kan avfärdas som ytlig eller andefattig.
Anders Hillborgs Méditations sur Pétrarque för oboe och orkester är på flera sätt en antites till Francks symfoni. Radiosymfonikernas solooboist Emmanuel Laville sjunger en sorgesång på sitt instrument till kluster av ljusa, kyliga stråkklanger, punkterade av slagverk, harpa och piano. Hillborg frammanar i sin musik en ödslig och dimhöljd, men också smärtsamt vacker klangvärld med suddiga konturer men skarpa, klara färger. Solostämman spänner över oboens hela register och är virtuos, inte bara tekniskt utan även uttrycksmässigt.
Oboekonserten är andligt besläktad med Hillborgs …lontana in sonno…, en orkestersång till texter av 1300-talspoeten Francesco Petrarca skriven för Anne Sofie von Otter. Hillborg själv har beskrivit Méditations som en meditation över klangfärgerna och harmoniken i sången, vars text om kärlek, längtan och saknad beskriver känslor som också går att förnimma i oboestämman.
Konserten inleds med två av Johannes Brahms mest älskade verk för kör. De tre motetterna i Fest- und Gedenksprüche, ”Fest- och minnesord”, skrevs vid samma tid som Francks d-mollsymfoni. Upprinnelsen till verket var att Brahms skulle utnämnas till hedersmedborgare av staden Hamburg, där han växte upp. Brahms var i sin samtid känd för att fortsätta i Bachs och Beethovens fotspår, snarare än gå samma väg som Wagner och Liszt. De här sångerna är skrivna i en flerstämmig sats påminnande om 1500- och 1600-talets körmusik med ekande svarsrop mellan olika delar av kören och vackra, sirliga tonrankor.
I Schicksalslied, ”Ödessång”, för kör och orkester går det onekligen att föreställa sig Brahms som en romantisk tonsättare. Friedrich Hölderlins dikt, där den rena och fridfulla tillvaron i Guds himmel kontrasteras mot kaosartat lidande i jordelivet, gestaltar Brahms i känslosvallande och målande musik. Körsatsen är lika välordnad och elegant som hos de gamla mästare Brahms såg upp till, och bildar i kombination med de måleriska orkesterklangerna en skön blandning av gammalt och nytt.
Text: David Saulesco
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Den franska dirigenten Marie Jacquot är sedan hösten 2023 första gästdirigent vid Wienersymfonikerna, och tillträdande chefsdirigent för Det kongelige kapel i Köpenhamn från hösten 2024, liksom för WDR Västtyska radions symfoniorkester i Köln från hösten 2026. Hon var tidigare förste kapellmästare vid Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf åren 2019–2022.
Bland Jacquots uppdrag under säsongen 2023/2024 kan nämnas uruppförandet av Marc-André Dalbavies opera Melancholy of Resistance med bland andra Philippe Jaroussky vid Deutsche Staatsoper i Berlin, en nyuppsättning av Tjajkovskijs Eugen Onegin vid Det Kgl. Teater i Köpenhamn, debuter med Münchens filharmoniker och Yomiuri Nippon symfoniorkester i Tokyo, samt konserter med Göteborgs Symfoniker och Dallas symfoniorkester i Texas, USA.
Som operadirigent har Marie Jacquot lett uppsättningar av bland annat Péter Eötvös Den gyllene draken och Bizets Carmen i Dresden; uruppförandet av Thierry Pécous Until the Lions i Strasbourg; Ambroise Thomas Hamlet i Berlin; samt Prokofjevs Kärleken till de tre apelsinerna i Gent. Hon har gästat bland andra Gewandhausorkestern i Leipzig, Bayerska radions symfoniorkester, Malmö symfoniorkester och Lausannes kammarorkester.
Den franske oboisten Emmanuel Laville är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan hösten 2011. Dessförinnan var han stämledare i Royal Scottish National Orchestra åren 2008–2011. Han gör återkommande gästspel i orkestrar runt om i Europa såsom Chamber Orchestra of Europe, Mahler Chamber Orchestra, Concertgebouworkestern i Amsterdam, Bayerska radions symfoniorkester och Londons symfoniorkester.
Laville är dessutom aktiv som kammarmusiker, bland annat i Trio Nastela tillsammans med fagottisten Sebastian Stevensson och pianisten Asuka Nakamura. Han har även uruppfört verk för oboe och stråktrio av Madeleine Isaksson, Maria Lithell Flyg och Sven-David Sandström.
Emmanuel Laville är oboelektor vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi i Helsingfors och undervisar även vid Kungl. Musikhögskolan och Lilla Akademien i Stockholm. Han har själv studerat i Frankrike och Tyskland och erhöll 2011 första pris i den prestigefyllda internationella Gillet-Fox-tävlingen.
Musiken
I. Unsere Väter hofften auf dich
II. Wenn ein starker Gewappneter
III. Wo ist ein so herrlich Volk
År 1889 var Johannes Brahms en firad och älskad tonsättare med symfonier, körverk, solokonserter, kammarmusik och romanser på sin verklista. Det året skulle Brahms få motta ytterligare en hedersbetygelse: Hamburgs borgmästare skulle utse honom till stadens hedersmedborgare. Till det här speciella tillfället komponerade Brahms tre motetter för blandad kör som fick rubriken Fest- und Gedenksprüche: ”fest- och minnesord”. Texterna hämtade han från olika delar av bibeln i Luthers tyska översättning, precis som han gjort ett tjugotal år tidigare till sin dödsmässa, Ein deutsches Requiem.
Fred, förening och förtröstan bildar den röda tråden i texturvalen till denna motettsvit. ”Herren välsignar sitt folk med fred” sjunger kören i den första motetten; ”varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt” i den andra; och ”vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss?” i den tredje. Tyskland hade efter år av stridigheter blivit en enad nationalstat 1871, och i de här motetterna ger Brahms uttryck för en förhoppning om att det ännu unga tyska kejsardömet skulle gå en framtid av frid och förbrödring till mötes. Historien gav dessvärre inte Brahms rätt, men budskapet i hans musik är icke desto mindre tidlöst och allmängiltigt – oavsett nationsgränser.
Jämfört med andra samtida tyska tonsättare som Franz Liszt och Richard Wagner betraktades Johannes Brahms som en traditionalist. Han omfamnade inte nymodigheter som den symfoniska dikten, utan fortsatte att förädla och förfina klassiska former och kompositionstekniker, och de här tre motetterna är praktexempel på detta.
Omedelbart i den första motetten märker den körvane att Brahms har inspirerats av det sena 1500-talets då banbrytande venetianska körmusik: Sångarna är fördelade i mindre grupper som liksom faller varandra i talet, om än i en mycket omsorgsfullt utarbetad form. Samtliga tre motetter är skrivna i denna så kallade ”flerköriga” stil, syftande på att sångarna är uppdelade i flera självständiga grupper.
Den andra av de tre motetterna sticker ut aningen, med ett mer Händelskt anslag än de andra två. Den dramatiska texten har Brahms också satt till betydligt mer frustande och beslutsam musik än den lugna första och sprudlande tredje motetten.
Text: David Saulesco
I samband med en utflykt tillsammans med vänner sommaren 1868 får Johannes Brahms fatt i Friedrich Hölderlins brevroman Hyperion, en av den tyska romantikens klassiker. Den skrevs under 1700-talets sista år mot bakgrund av den franska revolutionen. Romanen har beskrivits som ett avsked till en förlorad värld av någon som har förlorat hoppet om människan. Brahms blir så tagen av romanen och inte minst huvudpersonens poetiska ”ödessång” att han genast börjar komponera det som skulle bli Schicksalslied för kör och orkester. Emellertid verkar den ha vållat honom bekymmer för det skulle ta tre år innan han slutförde stycket.
Verket är tredelat. I den första målar Brahms upp de antika gudarnas boning i ett himmelskt ljudlandskap men med en något oroväckande puka i bakgrunden. I den andra drar en storm in och tonsättaren skapar en våldsam, musikalisk scenförändring. Här utgörs texten av Hölderlins tredje strof som beskriver den dödliga, eländiga människan vars öde är att leva i ständig plåga. Tredje och sista delen, postludiet, fungerar som en återtagning av den första fast utan kör och med en fylligare orkestrering. Här går Brahms i viss mån i dialog med Hölderlin och erbjuder en mer harmonisk avslutning än författaren. Brahms skrev om Schicksalslied till dirigenten och vännen Karl Rheintaler att: ”om du framför det, arbeta framför allt med postludiet. Flöjten måste spela med stor passion och de många violinerna måste spela vackert”.
Text: Karin Ekedahl
Författaren och poeten Francesco Petrarca skrev på 1300-talet berömda och stilbildande diktverk som inspirerat andra konstnärer i århundraden – som tonsättare är Anders Hillborg i gott sällskap av exempelvis Franz Liszt, Elliott Carter och Kaija Saariaho. Méditations sur Pétrarque är dock inte satt till någon av Petrarcas texter, utan har en mer poetisk anknytning till den italienske diktaren. Verkets namn, ”meditationer över Petrarca”, är med andra ord synnerligen väl valt.
Verket, för oboe och orkester, skrevs för och uruppfördes av den ungerske oboisten Lajos Lencsés, en av vår tids främsta musiker på sitt instrument. Anders Hillborg lärde känna Lencsés eftersom de visade sig båda bo delar av året i byn Lacoste i sydöstra Frankrike. Lencsés var då fortfarande anställd som solooboist i Stuttgarts radioorkester, och när han fick höra Hillborgs musik önskade han sig omedelbart ett eget verk. Uruppförandet av Méditations, i december 2009, blev det sista Lencsés gjorde innan han pensionerades från orkestern i Stuttgart.
Sju år tidigare skrev Hillborg orkestersången …lontana in sonno… för mezzosopranen Anne Sofie von Otter, till text av Petrarca om längtan och saknad: ”O dal som med min klagan jag dränkt, ni vilda djur och fåglar, flod som växer av mina tårar, glimmande reflexer från stim som bräddars grönska innestängt, här såg jag henne! Vägen vill jag gå, dit där hon naken steg mot himlens höjd och lämnade i jord sitt sköna hölje.”
Méditations rör sig i en liknande klangvärld, i liknande harmoniska landskap som den sju år äldre orkestersången: stråkar i täta vävar, ofta kyligt svävande, ibland genomborrade av harpa, piano och slagverk; oboen pendlande mellan försmäktande tungsinne och känslostarka utbrott. Solostämman utnyttjar oboens hela omfång: från instrumentets allra lägsta toner till dess ljusaste, kristallklara register. Gemensamt för Méditations och sången …lontana in sonno… är också Hillborgs användning av stämda glas i verkets mest intima och avskalade parti, som ytterligare en nyans i hans klingande akvarelltablå.
Det finns fler historiska kopplingar mellan Petrarca, Hillborg och Lencsés: Helt nära byn Lacoste, där Hillborg och Lencsés träffades, ligger Fontaine-de-Vaucluse där Petrarca spenderade en stor del av sitt liv. Och slottet i byn Lacoste huserade på 1700-talet den ökände markis de Sade, vars förfader på 1300-talet var gift med en kvinna som tros vara den ”Laura” som Petrarca under lång tid var olyckligt förälskad i. Dessa obesvarade känslor inspirerade till flera av hans diktverk, inklusive de som Hillborg tonsatt i sin orkestersång. Och så sluts cirklarna mellan dåtid och framtid, med konsten som gyllene länk mellan epokerna.
Text: David Saulesco
I. Lento – Allegro ma non troppo
II. Allegretto
III. Final: Allegro non troppo
César Franck var en ryktbar organist och improvisationsmusiker som tjänstgjorde i större delen av sin karriär som kyrkomusiker i Paris. Han inspirerades som både musiker och tonsättare av den franske orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Colls banbrytande instrument i de kyrkor Franck arbetade. Cavaillé-Colls innovationer gjorde att orgeln kom närmare symfoniorkesterns klangpalett och nyansmöjligheter än någonsin tidigare.
Det brukar sägas att Francks orgelmusik är skriven som för orkester – och att hans orkestermusik är skriven som för orgel. Den engelske organisten Simon Johnson, som har transkriberat Francks d-mollsymfoni för orgel, säger om symfonin att ”i originalet för orkester spökar förändringar i registrering, förflyttning mellan olika manualer liksom användning av svällverket.”
Symfonin är i tre satser. Första satsen har, med visst fog, beskrivits som wagneriansk, med ödesmättat anslag och operamässig dramatik. Formmässigt följer första satsen sonatformens struktur, men med upprepning av den inledande expositionsdelen, där de musikaliska motiven presenteras: Idéer och tematik återkommer, men Franck har lagt till nya detaljer i stället för att bara sätta repristecken.
Överlag präglas symfonin av tydliga melodier och motiv som upprepas och muteras under musikens gång. Efter första satsens explosiva slut byter mittensatsen stämning helt – från utrop till viskning. Harpa och pizzicato bildar ett skirt ackompanjemang till en vemodig, längtansfull melodi presenterad av engelskt horn. Halvvägs igenom satsen gör Franck ett musikaliskt trolleritrick: genom att leka med taktart och notvärden stöper han om musiken till ett mellanting mellan ett lugnt adagio och ett raskt scherzo – de två typiska mittensatserna i en fyrsatsig 1800-talssymfoni.
Till den sista satsen hämtade Franck enligt egen utsago inspiration från Beethovens nionde symfoni, i det att Franck återtar melodierna från de tidigare två satserna och flätar ihop dem med nya motiv till en ny helhet, en syntes. Satsen börjar med ett utbrott – följt av den tredje satsens eget huvudtema, nästan ironiskt nonchalant jämte det stora allvaret i de föregående satserna. Snart smyger sig de tidigare motiven tillbaka in, men efterhand förändras de i sitt nya sammanhang: ”de återvänder inte som citat; jag har utvecklat dem och givit dem nya funktioner” skrev Franck själv.
Text: David Saulesco
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl paus
Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening delar ut sitt årliga stipendium under konserten.
Biljetter
Fler konserter
Radiokören: Petite messe solennelle
Gioacchino Rossinis sista stora verk med Radiokören och hedersdirigent Peter Dijkstra i Kungsholms kyrka: högtidligt och gripande, med en fot i operans värld och en i den stora mässtraditionen.
Radiokören: Another Part of the Wood
Fredrik Malmberg leder Radiokören, medlemmar ur Sveriges Radios Symfoniorkester och Klassiska artisten i P2 barytonen David Risberg i Marc-Antoine Charpentiers Mors Saülis et Jonathæ samt musik baserad på verk av William Shakespeare.
Radiokören sjunger Brahms
Justin Doyle leder Radiokören i ett program där Brahms kärlekssånger Liebeslieder-Walzer för kör och fyrhändigt piano varvas med traditionella sånger och Antonín Dvořáks Slaviska danser.