Djuro Zivkovics musik kännetecknas framför allt av ett fantastiskt stilistiskt berättande och virtuos instrumentering. Han använder sig av en mängd olika kompositionstekniker som polyrytmisk improvisation, speciella harmonibaserade skalor, mikrotoner, lager-på-lager-polyfoni och heterofoni.

Tillsammans med en stark koppling till den centraleuropeiska musiken, har hans främsta inspiration bottnat i hans tro.

Venite, Lucem Accipite (Kom, ta emot ljuset) är komponerat för a capella-kör och, skrivet speciellt för Radiokören.  Verket har direkt koppling till den ortodoxa kyrkans påskmysterium, Pascha, som också är den ortodoxa kyrkans viktigaste dag. De ortodoxa kristna firar vår Herre och Frälsare Jesu Kristi livgivande uppståndelse, och högtiden är en hyllning till livets seger över döden. Efter midnattsgudstjänsten på den heliga lördagskvällen, släcks kyrkorummet ner till totalt mörker. Prästen kommer ut med ett tänt ljus, går runt i församlingen och tänder var och en av besökarnas ljus. Han gör detta  sjungandes ”Kom, ta emot ljuset från det oavbrutna ljuset och förhärliga Kristus, som har uppstått från de döda.”

Grunden för kyrkomusiken i öst skiljer sig påfallande från den i väst, där den östliga sången (och andra bysantinska konstformer) är monolit i formen och uppfattas lätt av oss som ensidig och sluten.  Denna typ av musikestetik har varit modellen och utgångspunkt för Zivkovics komposition. Han använder sig även av en egen kompositionsteknik som han kallar ”Ancient mode”. Denna teknik bygger dels på speciella, syntetiska skalor (”ancient scale”) som inkluderar både dur- och molltyper av den fullkromatiska skalan, och en strikt stämföring och harmonisk progression. Musiken är uppbyggd med dessa principer, och kan jämföras med till exempel Palestrinas strikt polyfoniska stil.

Text: Andreas Konvicka

Blockflöjtsundervisning i helklass var en modell som många minns som förfärande omusikaliska upplevelser av tjutande flöjter i alla tonarter. För den unge James MacMillan blev det tvärtom. Han förstod där och då att musik var det han ville ägna sig åt. Utan att kunna noter gjorde han redan som tioåring en lista på notnamnen – C-Ciss-D-Diss-E – som han sedan kombinerade på olika sätt till melodier. Han övergav dock plastblockflöjten ganska snabbt, för att i stället ge sig på trumpet, kornett och piano.

James MacMillan kommer från en skotsk, katolsk arbetarklassmiljö. Hans mamma älskade musik och introducerade honom för den klassiska repertoaren. Morfar var gruvarbetare till yrket, men spelade i en lokal orkester och sjöng i kyrkokören. I likhet med många av sina arbetskamrater levde han för musiken.

Under sina kompositionsstudier skolades MacMillan in i modernismen, men saknade ”hjärta” i en del av den samtida musiken och lät sig i stället inspireras av den ”modernism med mänskligt ansikte” som representerades av tonsättare som Witold Lutoslawski och Krzysztof Penderecki. Två viktiga utgångspunkter för MacMillans egen musik är hans katolska tro och det skotska, folkmusikaliska arvet. Han menar att ”musik öppnar ett fönster till det gudomliga” oavsett om lyssnaren är troende eller ateist. Han är av Englands främsta samtida tonsättare och har skrivit orkesterverk, kammarmusik, sånger och en lång rad sakrala körverk.  Sen några år tillbaks är han även dirigent.

Seven last words from the cross från 1993, har klassats som ett av MacMillans finaste verk. Kantaten följer Jesu sista sju yttranden från korset, sammanställda från alla Bibelns fyra evangelier. Verket beställdes från BBC TV och framfördes under stilla veckan 1994 med ett yttrande per dag. Musiken är starkt emotionellt laddad och gestaltar dramats olika stadier. Särskilt kan det vara värt att lägga märke till hur MacMillan använder pauser och tystnad för att understryka texten, och även de underbart vackra violinsolon som lägger sig som en tröstande gloria över den dramatiska berättelsen.

Text: Katarina Lindblad

Den ukrainske kompositören Valentin Silvestrov föddes 1937 i Kiev, ukrainska SSR, då en del av Sovjetunionen. Han slog igenom på de europeiska och amerikanska scenerna på 1960-talet som en avantgardistisk ”vilde” som producerade dissonanta, storskaliga orkesterverk.

Efter att ha protesterat mot Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968, valde Silvestrov att dra sig ur rampljuset. Under denna period började han förkasta sin tidigare modernistiska stil, och han har sedan dess använt sig av en mängd olika kompositionsstilar, som har lett fram till användandet av traditionella tonala och modala tekniker. Efter Sovjetunionens fall började han också komponera andliga och religiösa verk, influerade av den ryska och ukrainska ortodoxa liturgiska musiken. Vare sig den är avantgardistisk eller postmodern, berör Silvestrovs musik lyssnaren på djupet.

Silvestrovs kärlek till sitt land märks i hans verk, och den vackra, trösterika Otche nash (Fader vår), hämtad ur kantaten Diptychon (1995) för blandad kör a cappella, har också blivit ett stycke som fått stort symboliskt värde under pågående krig. Texten är bönen Fader vår utan de sista raderna, och stycket är det första av två. Det andra stycket är baserat på en dikt av den ukrainska poeten Taras Shevchenko, ”Zapovit” (”Testamentet”). Verket genomsyras av den rysk-ortodoxa kyrkans musik, men med en injektion av Silvestrovs egna, unika sound. Genom att behandla kören som en ensemble av ”blygsamma solister” och dela upp sektionerna i små grupper, får Silvestrov fram effektfulla harmonier, samt en stor melodisk och rytmisk flexibilitet.

Då Silvestrov fyllde 80 år firades han i dagarna tre som om han vore den största och mest kända kompositören i Ukraina, men konstaterade själv att han troligen skulle vara bortglömd efter två dagar. Fem år senare inträffar det sorgliga som gör att hans musik spelas över stora delar av världen som enande kraft i Ukrainas svåra stund.

Text: Andreas Konvicka