Efter att den 26-åriga Ingvar Lidholm (1921-2017) år 1947 hade lämnat ifrån sig sitt alldeles nya körverk Laudi, och Eric Ericsons Kammarkör börjat repetera inför uruppförandet, var den allmänna uppfattningen att stycket var omöjligt att framföra. I en intervju berättade Eric Ericson om hur sångarna i hans då ännu ganska nystartade kammarkör ”drevs till förtvivlan av dessa hisnande språng mellan höga toner, detta ansågs först som något helt omöjligt att sjunga!”.
Lidholm hade stor kännedom om rösten och hade själv sjungit både i kör och i sammanhang för solosång. I Göran Bergendals bok Ingvar Lidholm återges ett vackert citat hämtat ur programboken till Lidholmfestivalen i Stockholms konserthus 1986, då tonsättaren i en intervju med Bo Wallner sa: ”Rösten är så nära människan. Egentligen säger detta allt.” Eric Ericsons Kammarkör hade han första gången hört på en konsert hemma hos föräldrarna till körpedagogen Madeleine Thiel, och blivit fascinerad av körens lätta och eleganta uttryck. Dessa röster hade han i åtanke när han komponerade Laudi – och trots Eric Ericsons varsel blev urpremiären en succé.
Musikaliskt kännetecknas Laudi av en starkare förankring i kyrkomusiken än andra verk av Lidholm. Kompositionen bygger på ett dynamiskt växelspel mellan unisona partier och vindlande melodier som påminner om gregoriansk sång. Det svänger och kränger mellan kärva dissonanter och fri polyfoni. Texten kommer från tre bibliska texter: Jobs bok, Joels bok samt Psalm 117, och själv menade Lidholm att han såg de tre texterna som en ”trestrofig dikt” om ett och samma tema. I Sveriges Radios programtidning Röster i Radio skrev kan själv: ”Det kan tyckas egendomligt att för en lovsåg välja texter, där oron och ångesten bildar bakgrunden. Laudi är ett försök till lovsång i en svår tid”. Tiden han syftade på var förstås den samtid som slagits i spillror av det andra världskriget. Av det skälet är Laudi inte bara musikaliskt utan också idémässigt ett verk som ständigt fortsätter att vara aktuellt.

Text: Hedvig Ljungar

Ildebrando Pizzetti (1880-1968) var en av sin tids mest inflytelserika italienska kompositörer,  främst ihågkommen som operakompositör med mer än tjugo operor på sin opuslista.

Medan hans samtida kollegors (Ottorino Respighi, bland andra) musik frodades i orkesterfärger, följde Pizzetti en stramare väg. Han hade en nästan naiv respekt för tradition, och ett särskilt intresse för renässanspolyfoni och gregoriansk sång som märks tydligt i hans körmusik. Hans a cappella-verk Requiem (1923) anses vara hans mästerverk i den genren.

Enligt Pizzettis mening bör vokalmusiken i första hand motiveras av textens inneboende kraft, och hans tonspråk kännetecknas generellt av en hög dramaturgisk nivå. I Tre composizioni corali (1942) tar han väl vara på texten, och skapar ett verk där sångerna i grunden är tonala och väldigt vackra.

Den första av de tre vokalkompositionerna, Cade la sera (Kvällen faller), är en tonsättning av den italienske författaren Gabriele d’Annunzios dikt. Den är hämtad ur diktsamlingen Halcyon (1903), där poeten beskriver sina minnen och känslor av Toscanas landskap och sin kärleksrelation med den berömda skådespelerskan Eleanora Duse. D’Annunzio kombinerade naturalism och symbolism med erotiska bilder, och verserna genomsyras av en märklig mystisk atmosfär. d’Annunzios författarskap påverkade Pizzetti starkt, som mästerligt lyckades fånga och återskapa den lyriska textens karaktär musikaliskt. Redan i de två första takterna gestaltar Pizzetti den kommande skymningen genom att låta de individuella rösterna förskjutas i en nedåtgående, fallande riktning.

Textbehandlingen fortsätter på ett liknande sätt genom hela stycket, och i slutet kombineras vila och rörelse i frasen: ”E non s’ode altra voce, dai monti l’acqua scorre a questa foce” (Och ingen annan röst hörs, från bergen rinner vattnet till denna mynning). Sopranstämman gestaltar hur vattnet forsar hörbart från bergen, steg för steg till mynningen. Ingen annan röst hörs, så de övriga stämmorna vilar orörligt och fridfullt.

Text: Andreas Konvicka

”Den blida snön ha höljt var dunkel vrå
och plånat ut ur världen alla spår,

Och själva luften darrar av dess sken.
Det är som funnes ingen sorg att bära,

blott glädje gåtfullt tyst och allvarsam.”

 Poeten Ragnar Jändels dikt om vårens ankomst fångar helgjutet den sällsamma blandning mellan glädje och gåtfullt allvar som varje år inträder när mars övergår i april. För vissa av oss, kanske de flesta, är det när hösten infaller som sinnet fördunklas. Ändå kan också våren komma med ett vemod. Det visste Karin Boye när hon skrev om smärtan när knoppar brister – och det visste Ragnar Jändel.

När David Wikander tonsatte Jändels text tog han fasta på just denna kontrast mellan vemod och hopp. Förvårskväll är ett ljuvligt stycke körlyrik där Wikander använder en närmast impressionistisk palett i sin rika värld av klanger och färger för den åttastämmiga kören. Verket inleds med att herrstämmorna imiterar damstämmorna i kanonform, varpå skiftande polyfona inslag skapar en tät botten mot vilken skira stämmor framträder i ett ljuvligt mönster.

Född i byn Säfsnäs i Dalarna den 21 juli 1884 tog Wikander organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamina vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm 1910. Under 30 år var han anställd som organist i Storkyrkan i Gamla stan och dessutom verksam som musiklärare. Många känner till Wikander genom körverket Kung Liljekonvalje av dungen, en tonsättning av Gustaf Frödings dikt med samma namn ur diktcykeln Strövtåg till hembygden (ur Stänk och flikar, 1896). Wikander komponerade dock inte bara för kör, utan skrev även verk för orkester och orgel. Han gjorde viktiga insatser för svensk kyrkomusik som både arrangör och tonsättare. I 1937 års psalmbok är ett antal melodier komponerade av Wikander, och om någonting är utmärkande för hans gärning inom såväl den sakrala som profana musiken är det hans utmejslade känsla för melodik – något som i högsta grad genomsyrar Förvårskväll.

Text: Hedvig Ljungar

Precis som David Wikander var Oskar Lindberg (1887-1955) född i Dalarna, närmare bestämt Gagnef. Redan som ung började han spela orgel i Gagnefs kyrka, och efter studier vid Musikkonservatoriet i Stockholm blev han först organist och körledare i Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan i Stockholm och senare organist i Engelbrektskyrkan, en tjänst han stannade vid i över 40 år. Körverket till Oscar Levertins dikt med titeln ”En gammal pingstvisa” (ur Legender och visor, 1891) fick av Lindberg titeln Pingst i en komposition från år 1911. Den ljuvliga sången är ett av Lindbergs mest kända verk.
När Levertin skrev texten tillhörde han den svenska litteraturvärldens innersta krets. Han var en tongivande kritiker i Svenska Dagbladet, litteraturforskare vid Stockholms högskola och författare. ”En gammal pingstvisa” är egentligen en betydligt längre dikt i sju delar, och Lindberg har bara använt den sista delen:

”Högt över land och vatten
sig pingstkvällens stjärnor tänt,
och sången doftar i natten,
som man kostelig rökelse bränt.
Som solsken den dimmorna skingrar,
den stiger från världarnes ort
och klappar med vitaste fingrar
på himlarnes stängda port.”

Vid en första anblick tycks dikten handla om vårens ankomst – men i själva verket kretsar den kring musikens skyddshelgon Sankta Cecilia, och ytterligare fem helgon. Den som klappar med vitaste fingrar i slutet är dock inte Cecilia – utan sången själv. Lindbergs tonsättning av Levertins dikt påminner till formen om ett drama. Handlingen stegras sakta mot sin peripeti och når sin upplösning i och med att porten till himmelriket visar sig vara stängd. Precis som i David Wikanders Förvårskväll genomsyras musiken av ett vemod. Det utmärker flera av Lindbergs tonsättningar, bland dessa till exempel Gammal fäbodpsalm från Dalarna, som länge var en vanlig begravningspsalm. Folkmusiken från Dalarna hade stort inflytande över Lindbergs musik, även om det i hans kompositionsstil också går att ana att han lyssnat på tonsättare som Brahms, Sibelius och Rachmaninov.

Text: Hedvig Ljungar

Nils Lindberg (1933-2022) var en svensk kompositör, pianist och arrangör av jazz och konstmusik. Han tillhörde en musikersläkt från Gagnefs socken i Dalarna, och var brorson till Oskar Lindberg. Hans musik har beskrivits som både experimentell och samtidigt intensivt melodisk, som en lyckad förening  av amerikansk bebop med svensk folkton.”

Vid slutet av 1980-talet började Lindberg skriva musik för kör i nationalromantisk stil, som närmast för tankarna till Peterson-Berger och Hugo Alfvén. Musiken är tonal med jazziga influenser, där enkla treklanger sällan förekommer. Det finns tydliga likheter mellan hans instrumentalmusik och körmusik, då stämföringen i körmusiken visar på en instrumental kompositionsteknik.

Jazzballaden Shall I compare thee to a summer’s day är en tonsättning av William Shakespeares välkända Sonett nr 18. Den ingår i sviten O Mistress Mine (1988), där Lindberg tonsatte flera engelskspråkiga dikter från samma epok, samtliga med ett genomgående romantiskt tema. Lindberg själv beskriver sviten som en sammanfattning av hans musikaliska influenser från folkmusik och jazz, tillsammans med inspiration från 1500-talets instrumental- och sångmusik. Den ursprungliga versionen av Shall I compare thee to a summer’s day skrevs för sopran, tenor, kör, stråkar och brass, men har senare arrangerats om av Lindberg för blandad kör.

Texten är berömd för sin perfekta form, och den eleganta användningen av språket. Shakespeare prisar sin älskades skönhet, och beskriver hur denna skönhet är att föredra framför en sommardag. Sommaren är flyktig och för kort, och leder ändå till hösten då allt vissnar, men den älskades skönhet kommer att vara för evigt och aldrig dö.

Likt renässansförebilderna var det viktigt för Lindberg att musiken följde texten, och det återspeglas i hur han valde att färga textens höjdpunkter med till exempel dissonanser eller tonartsutvikningar. Melodi- och basstämman har huvudrollerna, medan övriga stämmor fungerar som en harmonisk matta. Verket börjar vemodigt i a-moll men slutar ’glatt’ i dur-dominanten, E-dur. Resultatet har blivit ett riktigt populärt verk, och är Sveriges hittills mest sålda körstycke.

Text: Andreas Konvicka

1917 komponerade den brittiske kompositören Frederick Delius (1862-1934) ett par stycken för sexstämmig kör, med titeln Two Songs to be sung of a summer night on the water. Sångerna är ordlösa och skrevs i franska Grez-sur-Loing, Delius hem under större delen av sin levnad.

Delius var mycket berest, och hade bland annat bott några år i USA där han kom i kontakt med de afro-amerikanska plantagesångerna. Han besökte även vännen Edvard Grieg i Norge, och de norska fjällen och landets kulturliv hade ett starkt inflytande på honom. Flera av hans verk är inspirerade av, och har ett bergstema, så även indirekt Two Songs to be sung of a summer night on the water. De speglar nämligen två storskaliga, tidigare orkester- och körverk, The Song of the High Hills (1911) och Appalachia (1902).

Den första av de två sångerna har en melodisk kontur och en klagande, sorgsen stämning, som liknar huvudtemat från The Song of the High Hills. Temat sjungs av sopranstämman, över ackompanjemanget från de andra rösterna. Denna melodi kännetecknas av ett högst individuellt, känslomässigt och nästan impressionistiskt tonspråk.

Den andra av de två låtarna är skriven i en kontrasterande, jovialisk anda, som motsvarar huvudtemat från Appalachia. En livlig solotenor presenterar låtens tematiska huvudidé, som ursprungligen är en gammal slavsång Delius hörde i Virginia, USA. Övriga körstämmor ackompanjerar solisten, och det hela klingar ut stilla och mjukt som sommarnatten.

Text: Andreas Konvicka

I Ingvar Lidholms musik möter vi de känslosamma klangerna och de eviga frågorna. Kanske särskilt i hans körmusik, den han sedan 20-årsåldern utvecklade i tät kontakt med Eric Ericson och dennes kammarkör.
Ur Dante Alighieris väldiga epos Divina Commedia/Den gudomliga komedin tog Lidholm fasta på slutet, det vill säga passagen då Dante tillsammans med sin ledsagare Vergilius har vandrat genom helvetets kretsar för att, via en dold stig, återvända till himlens härlighet och återse dess stjärnor, …a riveder le stelle. Det är kring denna textrad, och de rader som leder fram till den, som hans fjorton minuter långa körstycke rör sig.

Verket uruppfördes av Radiokören och Eric Ericsons kammarkör 1974 med Marianne Mellnäs som sopransolist och har blivit ett portalverk i svensk körmusik. Det är ett lika dramatiskt som klangmässigt konststycke, och även om melodi och harmoni här spelar större roll än i Lidholms tidigare körverk är det fullt av kluriga intervall, tonala krockar och stora kontraster i såväl rytmik som dynamik.

Körsatsen inleds ordlöst i damstämmorna, på vokalen a i kraftfullt fortissimo och med frekventa glissandon. Det är basarna som, i sitt allra mörkaste läge, inleder texten – Ma la notte risurge – Men natten åter stiger upp – som damstämmorna sedan tar över. Efter den ljudstarka inledningen följer ett mildare och mycket klangfullt polytonalt parti medan texten skildrar hur Dante och Vergilius vandrar allt närmare ljuset.

Efter en generalpaus i styckets mitt befinner sig vandrarna helt nära porten till himlen. Ljuset de möter återspeglas i skimrande ackord med upp till 32 stämmor och plötsligt, på textraden …a riveder le stelle, landar hela kören på ett oväntat och harmoniskt c-durackord, likt en sällsam hemkomst.

Sopransolisten träder in först i styckets slutdel. Beledsagad av långa liggande ackord i körstämmorna, stiger en ordlös och lyrisk melodi mot den öppna och ljusa himlen.

Text: Anna Hedelius