HARDING & STRAUSS EN ALPSYMFONI
”Aldrig har jag lagt ner så mycket energi och omsorg på ett verk.” Så sade Robert Schumann om sin stämningsfulla skådespelsmusik till Manfred, efter Lord Byrons dramatiska dikt. Brahms var imponerad och menade att musiken hörde till det bästa Schumann skrivit. Stämningsfull är också en bra benämning på Schumanns Nachtlied för kör och orkester, komponerad på bara en vecka. Richard Strauss praktfulla En Alpsymfoni, som förmedlar ”intryck från en dags vandring” i bergen.
Vid tiden för komponerandet av Nachtlied var Robert Schumanns hälsa på nedgång. Familjen levde i Dresden, han livnärde sig huvudsakligen som musikdirektör för två körer, och det var för dem han skrev merparten av den körmusik som finns bevarad. Nachtlied för kör och orkester tillkom under en intensiv vecka i november 1849 och bygger på en dikt av den österrikiske författaren, dramatikern och poeten Friedrich Hebbel. Schumann beundrade honom mycket, och hade redan tidigare tonsatt flera av hans texter. Dikten handlar om hur det vakna tillståndet övergår i sömn, och samtidigt symboliskt om hur rädslan för döden övergår i lugn acceptans.
Redan som ung juridikstudent i Leipzig läste Schumann Lord Byrons drama Manfred, och blev besatt av boken. Kanske såg Schumann sig själv i Byrons hjälte – den intelligente, modige och passionerade men samtidigt rastlöse, sårbare och ensamme, som i slutändan förnekas lycka. Tanken på att tonsätta verket var inte ny, men nu, revolutionsåret 1848, tog han sig återigen an uppgiften. Det hela utmynnade i, som han själv beskrev det, en ”dramatisk dikt med musik” som består av en uvertyr, en entreakt, melodramer, olika solonummer och körmusik. Byrons halvsjälvbiografiska dikt berättar om Manfreds ånger över de tidigare handlingar som resulterade i att hans älskade Astarte dog. Han söker döden som befrielse från sina plågor och avvisar samtidigt envist frälsning från någon religiös auktoritet.
Nachtlied fick sin premiär i Düsseldorf våren 1851 och Manfred året därpå i Weimar under ledning av Franz Liszt. Schumann kunde inte närvara på grund av sin dåliga hälsa. Han avled på mentalsjukhus tre år senare.
Richard Strauss älskade naturen i allmänhet och Alperna i synnerhet. Idén att beskriva Alperna i musik går tillbaka till en händelse i hans barndom. Sommaren 1879 överraskades den fjortonårige Strauss och hans vänner av ett oväder i Heimgarten i de bayerska Alperna, och dagen därpå tonsatte han naturupplevelsen i ett pianoverk klingande á la Wagner. Trettiofyra år senare återvände han till Alperna och tonsatte det som blev hans sista stora orkesterverk på länge, En Alpsymfoni. Symfonin skildrar en dagslång bergsvandring, komplett med soluppgång, storm, det magiska ögonblicket när toppen nås, och sedan nedstigning och solnedgång. Upplevelserna kommer och går, dimmor stiger, en storm bryter ut, vandrarna går slutligen ner igen och snart är sällskapet höljt i samma mystiska, stönande ackord som symfonin började med. Solen har gått ner bakom berget. Tondikten kan även ses som en symfonisk representation av människans livscykel och i detta avseende var tonsättaren förmodligen inspirerad av filosofen Friedrich Nietzsche.
Text: Andreas Konvicka
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.
Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.
De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.
Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.
Musiken
De flesta av Schumanns verk för kör tillkom under de år då familjen bodde i Dresden. Hans huvudsakliga verksamhet var då som musikalisk ledare för två körer, manskören Männergesangverein samt den blandade kören Chorgesangverein, vilka utgjorde en arena för hans kompositioner.
Trots en försämrad hälsa vid den här tiden komponerade han mycket, nästan maniskt, och den höstliga Nachtlied för åttastämmig kör och orkester tillkom under en vecka i november 1849. Det året kom för övrigt att bli hans mest produktiva år som kompositör, med snudd på fyrtio verk.
Nachtlied (Nattsång) är en tonsättning av en dikt av Friedrich Hebbel, i vilken döden möts först med rädsla men sedan med acceptans. Det var ett av hans favoritstycken, och han nämnde i ett brev till vännen och poeten Karl Strackerjan några år senare att han ”alltid hade betraktat det med särskild kärlek”. Hebbels dikt beskriver övergången från dag till natt och sömn. De tolv raderna av poesi skildrar övergången från vaket tillstånd till sömn som om det vore en mystisk alternativ värld, och det går även att tolka in dödsprocessen, resan från livet till döden.
Nachtlied är ett genomkomponerat verk, och är uppdelat i två ungefär lika långa hälfter. Detta tydliggörs genom en växling halvvägs in i verket, från den långsammare d-molldelen till den rörligare alla breve-delen som växlar till dur. Den stämningsfulla, vackra öppningen beskriver målande natten och stjärnorna. Med en tvångsmässig upprepning av ett kort, diffust och spöklikt motiv, skapas en känsla av gastkramande mystik. Hela första delen kan ses som en inledning till den andra delen, som metaforiskt övergår i sömnen (eller döden) i ess-mollklingande passager. Slutligen landar musiken i befriande dur. Verket avslutas med en tyst, transcendent koral, som visar upp ekon av Beethovens nionde symfoni och efter en nedåtgående pizzicato-linje, hörs i klarinetten, likt en suck, en sista vemodig, reflekterande röst.
Text: Andreas Konvicka
Vill man fånga romantikens väsen i en enda musikalisk urladdning är det svårt att överträffa uvertyren till Robert Schumanns Manfred, det räcker rent av med några av de första takterna. Lord Byrons till stor del självbiografiska drama från 1817 är urtypen för ett läsdrama, ett dramatiskt verk som inte kan eller bör iscensättas, och poeten valde avsiktligt den formen.
Dramat fascinerade Schumann redan under tonåren: ”Upprörd i sinnet, läste Byrons Manfred till sängs – en hemsk natt”, skrev han 1829. Då han nitton år senare kom till skott med musiken till berättelsen om den av samhället utstötta greven, skedde det enligt egen utsago med största kärlek och energi. Samtidigt arbetade han med Scener ur Goethes Faust, och likt denne kämpar Manfred med frågorna om meningen med livet, generellt och för egen del. Antihjälten vandrar i alperna, djupt ångerfull efter ett ospecificerat, mystiskt brott. Han har orsakat sin älskade Astartes död och önskar inget annat än att få dö, glömd och fri från sina plågor. Utan resultat söker han stöd från andevärlden, stöter på andra gestalter längs vägen och möter Astartes skugga som förebådar hans frånfälle. En abbé begär att Manfred söker syndernas förlåtelse, men obotfärdig in i det sista vägrar han att ta emot frälsning från religiöst håll.
Schumann var noga med att beteckningen blev ”dramatisk dikt med musik”, inte opera, sångspel eller melodram. Han låter i stort sett enbart andevärldens invånare sjunga, dramats mänskliga gestalter får hålla sig just till melodramens form, det vill säga deklamation över musik. Medan uvertyren alltid haft sin fasta plats på repertoaren hörs resten av den drygt timslånga dramatiska dikten mycket sällan. Daniel Harding har sammanställt en svit som gör det hela något mer hanterligt. Tonsättaren uruppförde själv uvertyren i Leipzig 1852, senare samma år ledde Franz Liszt ett komplett framförande i Weimar. Vid det laget var Schumann vid för klen psykisk hälsa för att kunna närvara.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
En alpsymfoni är ett av de sista utskotten på senromantikens symfoniska utveckling och en praktfull avslutning på Richard Strauss produktion av tondikter. Medan Strauss sånger fördelar sig tämligen jämnt över hans liv hör operorna väsentligen till hans mogna år och de symfoniska dikterna främst till ungdomstiden.
Vid alpsymfonins fullbordan hade Strauss fyllt femtio. Decenniet dessförinnan hade främst ägnats åt opera och det var då mästerverk som Elektra, Rosenkavaljeren och Salome kom till. När han nu en sista gång återkom till den genre som gjort honom internationellt berömd redan i 20-årsåldern blev resultatet storartat på alla sätt.
Strauss föreskriver en väldig instrumentarsenal som redan ur praktisk synpunkt verkar överdriven; knappast någon orkester förfogar över så många musiker. I början av 1900-talet gav däremot ofta operakapellen symfoniska konserter och dessa var – och är än i dag – på många håll betydligt större än rena konsertorkestrar. Till denna ansenliga skara kommer ytterligare 16 brassmusiker i en separat orkester.
Om äldre tonmålare som Vivaldi, Haydn eller Beethoven hade skildrat de centraleuropeiska bergsmassiven hade de sannolikt använt mer begränsade medel. Det säger dock mer om olika tiders praxis än om skillnader i intention. I början av 1900-talet var jätteorkestrar inte ovanliga. Jämför med Mahlers åttonde symfoni, Schönbergs Gurre-Lieder och Stravinskys Våroffer, alla tillkomna under decenniet före första världskriget.
Att Strauss för en skildring av något så storslaget som Alperna tog sin tids yttersta klangresurser i anspråk är alltså inte konstigt. Mer exakt ville han förmedla ”intryck från en dags vandring”, vilken inte bara bjuder på hisnande vyer utan även blommande ängar, betande får, porlande bäckar och susande vattenfall. Under merparten av verket utnyttjas därför bara en mindre del av orkestern och precis som i Mahlers åttonde symfoni finns flera skira och genomskinliga partier.
Men lyssnaren bör inte stirra sig blind på rubrikerna, för det fina är att upplevelsen kan bli precis lika stark även om vi struntar i programmet och hör En alpsymfoni som den rena musik den också är.
Text: Sven Kruckenberg
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 30 min inkl. paus
Under konserten kommer Schumanns båda verk Nachtlied och Manfred textas på svenska. Projicering av texten finns synlig inne i salen. För den som önskar få texten utskriven finns den i sin helhet att ladda ner här.
Lär dig mer om Richard Strauss i Sveriges Radios P2 Klassiska podden
Under Sveriges Radios Symfoniorkesters turné till Wien i mars 2023, kommer programmet ur denna konsert spelas. Lyssna på direktsändningen av konserten från Wien i Sveriges Radio P2, söndag den 19 mars kl 19:30. Medverkande kör i Wienkonserten är Wiener Singverein.
Biljetter
Fler konserter
RADIOKÖREN: LIGETI 100 ÅR
Radiokören hyllar György Ligeti med de vokalt utmanande och sfäriska verken Lux Aeterna och Drei Hölderlin Phantasien.
FÖRSOMMARKONSERT MED RADIOKÖREN
Säsongsavslutning med Radiokören under ledning av Sofi Jeannin.
Radiokören: ...a riveder le stelle
Radiokören under ledning av chefsdirigent Kaspars Putniņš bjuder in till en konsert med uruppföranden av bland annat Mirjam Tally, Jesper Nordin och Johannes Pollak. Dessutom Jan Sandströms Biegga Luohte och Ingvar Lidholms …a riveder le stelle.