Lars Edlund skrev både vokalmusik och instrumentalmusik, men merparten av hans verk bestod av körmusik. Religionen var central i Edlunds liv, han konverterade till katolicismen efter ett antal klosterbesök, och kom att arbeta flera år som kyrkomusiker. Musik var för honom inget tidsfördriv, snarare en moralisk angelägenhet. Gloria ingår i den traditionella mässordningen som den ”stora lovprisningen” (Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden), oftast som en del i en hel mässa. Detta är dock ett fristående verk, och kom att komponeras efter Edlunds konvertering.

Gloria var inget beställningsverk, utan ett experiment på hans eget initiativ. Den första versionen skrevs för vokalgruppen Camerata Holmiae, och hade avsnitt där de fyra solisterna improviserade utifrån givna melodiska modeller, anpassade efter den gotländska kyrkan Laus akustiska förutsättningar. Lau är berömd för sin långa efterklang – tonen klingar ut först efter tolv sekunder i tom kyrka.

Vännen Eric Ericson såg partituret och övertalade Edlund att skriva det som ett körstycke utan improvisationerna, varpå resultatet blev ett enskilt verk för blandad kör och tenorsolist. Numera ingår Gloria som en del i Missa Sancti Nicolai, som var ett beställningsverk till den katolska kyrkan i Stockholm, Sankt Nikolais 700-årsjubileum.

Edholms intresse för äldre musik, framför allt barockmusik och gregoriansk sång, märks tydligt i verket. Liksom madrigalkonstens mästare lade han vikt vid att  lyfta fram texten och berättelsen, och körens olika klangmöjligheter används för att gestalta och ingjuta liv och känsla. För Edlund var pulsen den mest fundamentala delen. Klang och harmonik var inte oväsentliga, men definitivt av betydelse i andra hand.

Gloria är, med sin starka framtoning, mycket lämpligt att framföras konsertant och är numera ett etablerat repertoarverk.

Andreas Konvicka

Text: Andreas Konvicka

Ingvar Lidholm var på många sätt en centralgestalt inom svensk 1900-talsmusik: som tonsättare, mångårig medarbetare i Sveriges Radio och som pedagog tillhörde han utan tvekan 1900-talets mest tongivande svenskar i musiklivet. Lidholm var dessutom medlem av den inflytelserika Måndagsgruppen: en grupp tonsättare, musiker och forskare som under 1940-talet diskuterade musik hemma hos Karl-Birger Blomdahl i Stockholm och som argumenterade för en förnyelse av svenskt musikliv.

Men även om Lidholm ingick i denna grupp, var han också en konstnärspersonlighet som var angelägen om att utveckla sin egen självständighet och att ständigt förnya sig. ”Allt som man gör för första gången är etyder. Och för mig blir allting etyder eftersom jag skriver allting för första gången – och sista” sade han en gång.

Lidholms meritlista inkluderar såväl opera, balett och orkesterverk som solostycken för röst eller instrument, men många associerar kanske ändå hans namn närmast med körmusik. Han hade ett nära samarbete med Radiokören och dess mångåriga ledare Eric Ericson, och Lidholm tvekade inte att utmana både lyssnare och sångare i sina nyskrivna körverk.

I sitt a cappella-verk De profundis från 1983 tonsatte Lidholm psaltarpsalm 130, en dramatisk bön om längtan efter förlåtelse från Gud: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre; lyssna när jag bönfaller dig!” Lidholm sätter den latinska bibeltexten jämsides med ett citat från Strindbergs Ett drömspel. Citatet är hämtat från den till en kyrka förlagda doktorspromotionen, där dramats huvudperson frambesvärjer en ångestfylld bön från kyrkans församling. De profundis inkluderades också senare just i Lidholms opera, Ett drömspel.

Trots att De profundis bara är cirka tio minuter långt har Lidholm åstadkommit ett verk med stor variation i uttrycket och en rafflande och spänningsfylld dramatik. De inledande minuterna är vikta åt textutdragen från psaltarpsalmen, och bjuder på en närmast atmosfärisk stämning med drömlik musik. Sopran- och altstämmorna har ett härligt skirt och transparent uttryck, som om de svävade i luften över de suggestiva herrstämmorna.

Men snart hörs även Strindbergs text – ”Förbarma Dig! Hör oss!” – texterna börjar gå omlott och tonspråket blir successivt allt tätare, kärvare och mer intensivt. Mot slutet hörs en sista andhämtning: med närmast eterisk klang sjunger tenorerna ”Fräls oss för din barmhärtighets skull!” innan musiken återigen sväller i intensitet, mot den effektfulla avslutningen. Med De profundis visade Lidholm sin enorma skicklighet som vokaltonsättare. Det är sannerligen ett verk som har förmågan att ta andan ur sin lyssnare.

Text: Axel Lindhe

Ingvar Lidholm (1921)
DE PROFUNDIS

De profundis clamavi ad te, Domine.
Domine, exaudi, vocem meam.
Fiant aures tuæ intendentis
in vocem deprecationis meæ.
Sustinuit anima mea in verbo ejus:
speravit anima mea in Domino.

Förbarma dig! Hör oss!
Medlidande med de dödlige!
Evige! Evige! hör oss!
Ja, ur djupen ropa vi: nåd,
Evige! fräls oss för din barmhärtighets skull!
Förskona dina barn, Herre
och var icke vredgad emot oss!

Text från Ps.130:1-2,5
och August Strindbergs Ett Drömspel

Den amerikanske poeten e e cummings (han använde samma okonventionella ortografi i sin diktning som när han skrev sitt namn) sätter under stundom vid blotta anblicken av sin poesi läsaren på ganska svåra prov. Texten är uppbruten, avstavad och hopträngd – man får lägga pussel av bokstäverna. Men som två av hans svenska översättare konstaterade: ”cummings kan verka svår ibland, men har man bara en smula barnasinne kvar brukar det går bra!”

Kanske var det just barnasinne som tonsättaren Lars Johan Werle, upphovsmannen till Trees och operor som Animalen och Tintomara, hade kvar när han konstaterade att cummings texter är ”mångtydiga, de inbjuder till lek, stundom allvarlig lek, till tonsättning” samt att ”den okonventionella interpunktionen, omkastningarna i tid och rum … ger dikten en sorts öppenhet som stimulerar vars och ens emotionella fantasi”.

I Trees blir trädet också symbol för kärlek, rasuppror, lek och metafor för den kultur som vi alla tillhör och tillsammans måste värna. Verket beställdes av Radiokören 1976 och uruppfördes 1982.

Text: Karin Ekedahl

“Min arbetsplats är ute till havs, och jag längtar efter den i alla väder. Finns det något mer storslaget mystiskt än havets blå linje? För mig är detta, mer än något annat, symbolen för tankefrihet och fantasiflykt.” Gösta Nystroem

Mer än någon annan person inom svensk musik har Gösta Nystroem (1890-1966) kommit att förknippas med havet och Sveriges västkust. Men han var inte enbart den ledande svenska havskomponisten, utan även en av pionjärerna för 1900-talsmusiken i Sverige. Tillsammans med Hilding Rosenberg och Moses Pergament hade han efter första världskriget ett starkt behov av förnyelse och kontakt med omvärlden.

Nystroems konstnärliga drivkrafter kännetecknas av nostalgi och romantik, samtidigt som de präglas av optimism och framåtanda. Innan han bestämde sig för att ägna sig helt åt komposition var han också en mycket begåvad och framgångsrik målare, och det är något som verkligen går fram i musiken. Både i instrumentalmusiken och den sensuella vokalmusiken använder han sig av uttrycksfulla, melodiska linjer, och skapar atmosfäriskt ljudande tonbilder i nästan impressionistiska färger.

I maj 1956 bosatte sig Nystroem nära havet på Särö i Halland. I Tre havsvisioner för åttastämmig kör, som han komponerade vid denna tid, är den kontinuerliga rörelsen av ebb och flod tydligt hörbar. Här frammanas de vida horisonterna, de långa dyningarna, vindsuset på vågorna och den ständiga längtan till det rogivande havet.

I den sista sången, Havet, tonsatte Nystroem Vilhelm Ekelunds dikt från 1906 vars avslutande strof lyder:o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

Ekelund refererar till den antika grekiska poeten Pindaros, som ofta nämner de så kallade Hyperboréerna, det mytiska folket som bodde norr om nordanvinden. Omnämnandet av Psaltaren hänvisar till Davids psalm ur Bibeln, med texten ”han för mig till vatten där jag finner ro”.

Isin postumt utgivna biografi Allt jag minns är lust och ljus (1968) skriver Nystroem:

”Jag sätter mig däruppe på krönet och ser ut över havet. Finns det något vilsammare för rolös själ än att betrakta en blå havslinje? Finns det något mera hemlighetsfullt än detta vida, djupa vatten?”

Text: Andreas Konvicka