Återigen är det dags för en kär och återkommande jultradition i Berwaldhallen då musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören, under dirigenten Tomas Djupsjöbacka, bjuder oss på ett stämningsfullt program med julmusik från olika delar av musikhistorien.  Klassisk morgon i P2:s Pernilla Eskilsdotter guidar oss genom denna musikaliska odyssé.

Den nyevangeliska missionären Erik Nyström (1842–1907) är upphovsman till Gå Sion, din konung att möta (1893). Den välkända adventspsalmen bygger på lovsången Be glad in the Lord, and rejoice (1881) av den amerikanske James MacGranahan med text av Mary Elisabeth Servos.

Audete Gaudete (Våga glädjas) är en medeltida julsång hämtad ur Nordens äldsta sångbok, Piae Cantiones (Fromma sånger) från 1582. Refrängen lyder: Gaudete, gaudete! Christus est natus Ex Maria virgine. Gaudete! (Gläds, gläds! Kristus är född av jungfru Maria. Gläds!)

Chris Parkes’ körsvit ur Bachs Juloratorium (1734/35) är hämtad från den sjätte och sista delen, som enligt tradition framförs på trettondagen. Kyrkan firar då att de tre vise männen hittade vägen till Betlehem för att hylla Jesusbarnet.

Abbé Voglers Hosianna, Davids son (1795) är idag en av de mest sjungna adventssångerna, som traditionellt avslutar evangelieläsningen på första advent. Den ingick ursprungligen i ett passionsdrama, vars svenska premiär skedde under påsken 1786 i S:ta Clara kyrka i Stockholm.

Till årets julkonsert har Sveriges Radio P2 givit tonsättaren och jazzmusikern Elise Einarsdotter uppdraget att skriva en julsång. Texten, som förmedlar en önskan om kärlek, fred, hopp och ljus, har Einarsdotter skrivit själv. Hon har också valt att använda sig av första versen ur Edgar Allan Poes dikt Bells, som också givit verket dess namn.

Angelus ad pastores ait är en tolvstämmig julmotett, arrangerad för två antifonala körer och bleckblåsinstrument (utgiven 1587). Gabrieli representerar höjdpunkten på den venetianska skolan, vid tiden för övergången från renässans till barock. Musiken kännetecknas av en förtätad stil med ökat bruk av dissonanser, och en stor frihet i dialogen mellan körerna.

Benjamin Britten påbörjade sitt körverk A Ceremony of Carols 1942, under sin farofyllda hemresa från USA till England mitt under brinnande världskrig. Texterna hämtade han från The English Galaxy of Shorter Poems av Gerald Bullett (1893–1958) som samlar dikter från medeltid till 1500-tal. Wolcum Yole! är ett livligt och festligt välkomnande av julhelgen medan As Dew in Aprille handlar om Jungfru Maria, och This Little Babe skildrar effektfullt kampen mellan Jesusbarnet och Satan.

I Christus Natus Est, ur körsviten Christmas Give, inspirerades Rosephanye Powell av dikten med samma namn av den afroamerikanske poeten och människorättskämpen Countee Cullen (1903-1946). Verket uttrycker både ångest och hoppfull förväntan inför Kristi födelse och återkomst.

Sound the Bells är skriven som en hälsning till den japanska kungafamiljen, när kronprinsen Naruhito och kronprinsessan Masako Owada gifte sig 1993. John Williams beskriver själv sin komposition: ”Jag har alltid varit fascinerad av de enorma japanska tempelklockorna, och även om jag inte gjorde några försök att efterlikna dessa, var de en inspiration till verket”.

Bland Hugo Alfvéns mindre kända alster finns ett antal julsånger han komponerade som bilagor i olika tidskrifters julnummer. Den stillsamma och innerliga Julsång för blandad kör (Se, julens stjärna strålar klar) är till text av nära vännen Knut Nyblom, och komponerades 1934.
Nu tändas tusen juleljus (1898) med text och melodi av den svenska författarinnan Emmy Köhler tillhör de mest sjungna julsångerna i Sverige. Själv är hon och hennes gärning inom barnpedagogiken desto mer okänd. Hon skrev bland annat sångböcker för barn som illustrerades av Elsa Beskow, där sångerna skulle uppmuntra till rörelse, lek och lust.

Till Gustaf Nordqvists mest kända tonsättningar hör onekligen Jul, jul, strålande jul, som han skrev under sin tid som organist i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Texten är skriven av vännen, prästen och psalmtextförfattaren Edvard Evers (1853–1919).

Text: Andreas Konvicka