Car nos vignes sont en fleur (Vinstocken går i doftande blom, 1981) av den nederländska tonsättaren Ton de Leuuw innehåller inga taktstreck. Musiken växer och krymper på partiturets liggande sidor som en ljudvåg som speglas – en bild på notbladet som blir till musik.

Sångarna placeras i en halvcirkel med altar och tenorer i mitten, där allt börjar i ett sakta nynnande. Lyssnandet är allt, varje insats skall göras med eftertanke, flexibilitet och “utan brådska”. Varje sångare i den tolvstämmiga kören är beroende av kontakt med sina kollegor när individuella fraser i eget tempo hakar i varandra i ett lågmält, målmedvetet flöde, till slut framme vid ett gemensamt upprepat “aime – aime – aime”, älskar – älskar.

Med lugna, precisa anvisningar leder Ton de Leuuw oss i ett intimt samtal om kärlekens innersta. Kontrasten mellan texternas glöd och iver och musikens inåtvända karaktär är ett av målen för tonsättaren. I Ton de Leuuws tjugo minuter långa stycke är det bara du och jag, eller jag och mina egna tankar. Vi tar oss tid. Vi har inget behov av att visa upp vår kärlek för världen, vi vill bara undersöka dess alla mysterier.

Ton de Leuuws tolkning av Höga visan handlar om kärlek, men också om rädslan att förlora den, sökandet efter den, hopp och misströstan och den slutliga sammansmältningen, även andligt. Verket är tydligt uppdelat i dessa avsnitt och efter den sjätte delens hetsiga “takadama”-utrop blir slutets unisona, psalmlikt strama hymn en vila.

Text: Janna Vettergren

Cinq Rechants (Fem Refränger) för tolv soloröster komponerades 1948 som en del av den Tristan och Isolde-trilogi som även inkluderade sångcykeln Harawi: Chants d’amour et de mort och Turangalîla-symfonin. Alla dessa tre verk speglar kärleksmyten på olika sätt.

Titeln på verket hänvisar till renässanstonsättaren Claude Le Jeune och hans kända verk, Le Printemps (Våren) och är en hyllning till honom, som enligt Messiaen, är ”ett mästerverk av körkomponerande och ett mästerverk av rytm”.

Cinq Rechants skrevs när Messiaens första fru, Claire Delbos, institutionaliserades för mentalt sammanbrott, och kompositören själv är också författare till den poetiska texten. Språket som används är till hälften surrealistisk franska, till hälften ett påhittat språk, varvat med stavelser från quechua (ett indianspråk i Peru) och sanskrit. Delvis utgår innehållet från franska översättningar av Tristan och Isolde-berättelserna, och innehåller många symboler som rör kärlek. Det påhittade språket är valt utifrån stavelsernas sötma eller hårdhet, och deras förmåga att betona musikaliska rytmer genom klang, intensitet, accenter och varaktighet.

Messiaen inspirerades av musik från inkaindianernas Harawitradition och genren Yaraví, en melankolisk kärlekssång från Peru och Ecuadors folkloristiska tradition. Dessutom har inspiration hämtats från albatraditionen, en medeltida populär sångstil där kärleksparet varnas i gryningen av en ”röst från ovan” att deras kärleksnatt snart är över.

Messiaen använde icke-europeiska rytmer, till exempel från Indien (deçi-tâlas), kombinerat med sin egen modala teknik som han kallade för icke-retrogradbar komposition.

 Cinq Rechants är en unik sångcykel som, mot en konstant bakgrund av återkommande versrefränger, är full av rytmiska komplexiteter, vilket gör att den upplevs varierad och rik.

Text: Andreas Konvicka

Texten i bibelns Höga visan har genom årtusendena beskrivits som symbol för kärleken mellan människa och Gud. Men oftare har vi njutit av dikterna som ett uttryck för vår mänskliga lust till förälskelse och fysisk närhet – tidlös erotik.

Vad du är skön och ljuvlig min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.

Parisaren, tonsättaren, radiochefen, pedagogen och akademiledamoten Jean Yves Daniel-Lesur föddes 1908 som Daniel Jean Yves Lesur. På konservatoriet träffade han Olivier Messiaen och de två kom att följas åt som vänner och kollegor och bilda den inflytelserika gruppen Jeune France tillsammans. Daniel-Lesur komponerade i alla konstmusikaliska genrer, från opera via orkestermusik till kammarmusik, men gemensamt för all hans musik är andningen. Sången är central även i hans instrumentala musik och den mänskliga rösten kommer till uttryck både bildligt – han ger till exempel röst åt utomeuropeisk inspiration – och bokstavligt. Sångernas sång, le Cantique des Cantiques, eller Höga visan är det verk som ligger närmast Daniel-Lesur och som han också blivit allra mest känd för.

Daniel-Lesurs tonsättning av Höga visan går rakt in i textens mystik, dess ceremonier, dess sinnliga, smeksamma ord mellan två förälskade ungdomar. Sandalklädda fötter och blossande kinder, sömnlösa nätter och intima samtal. Vi möter Kung Salomo, hans vakter, Jerusalems döttrar, den dansande sulamiten. Vi färdas genom hemlighetsfulla trädgårdar, öknar, vingårdar, nattliga städer och över kryddoftande berg. Men det första ordet är “Alleluia”, från hebreiskan via grekiskan, och de gamla heliga orden genomsyrar och ramar in.

 Le Cantique des Cantiques är ett symfoniskt klingande körverk – komplext, mångstämmigt och uttrycksfullt. Men det kräver stor solistisk närvaro och ger utrymme för individuell tolkning. De tolv stämmorna slingrar sig om varandra i romantiska treklanger, österländska skalor, soloinpass och mäktiga, fullödiga harmonier. Daniel-Lesurs kärleksskildring har älskats av både körsångare och publik sedan 1953.

Text: Janna Vettergren