Året är 1936. Francis Poulencs tonsättarkollega, och konkurrent, Pierre Octave Ferroud omkommer i en bilolycka. Olyckan är av så våldsam karaktär att Poulenc blir chockad, rentav bedövad. Vid tiden för dödsfallet befinner sig Poulenc på semester i Pyrenéerna inte långt från orten Rocamadour och grottan med den i trä utskurna, svarta madonnan. Vid ett besök i grottan faller bitarna på plats – redan samma kväll börjar han skriva Litanie a la vierge noir för damkör. Det är ett för honom tidigt körstycke och hans första med en religiös text. Från att ha skrivit musik av mer underhållande karaktär skapar Poulenc nu musik med ett avsevärt allvar och djup. En samtida kritiker noterade hans dubbla tonsättarnatur och kallade honom ”hälften munk, hälften förbrytare”, en beskrivning som Poulenc själv var ganska nöjd med. Samtidigt konstaterade tonsättaren att han i och med olyckan och Ferrouds död i någon mån återfick sin barndoms tro. Året därpå tillkommer Mässa G-dur i fem satser: Kyrie, Gloria, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Uppenbart är att Credo-satsen saknas. Någon kommenterade detta med att Poulenc var så trygg i sin tro att han inte behövde tonsätta trosbekännelsen. En lika möjlig tolkning är att tron var nyupptäckt och inte stod på så stadig grund. Eller så ville han helt enkelt inte att mässan skulle bli så lång. Poulenc själv konstaterade trots allt att: ”jag tycker faktiskt att jag visar den bästa sidan av mig själv i min körmusik”.

Text: Karin Ekedahl

Det är i år 200 år sedan César Franck föddes i Liège, Belgien. Att han i dag räknas till de främsta franska orgeltonsättarna är möjligen resultatet av hans fars målmedvetna föresats att César, som var äldsta sonen, skulle bli virtuos pianist medan tre år yngre brodern Joseph skulle satsa på violinen. Då César var 13 år flyttade familjen till Paris för att de båda bröderna skulle kunna studera för de bästa lärarna. Som 15-åring sökte César till Pariskonservatoriet, dit han dock kunde antas först efter att fadern hade blivit fransk medborgare. Ynglingen studerade piano och kontrapunkt samt komposition och orgel, men efter fem års studier tog fadern honom ur konservatoriet för att se till att karriären som pianovirtuos skulle få tillräckligt fokus.

Att César Franck så småningom bröt med fadern är möjligen inte förvånande. Det direkta skälet var att denne misstyckte till sonens förlovning med sin pianoelev Félicité Desmousseaux, dotter till ett skådespelarpar vid Comédie-Française. Så fort Franck hade fyllt 25 år och det var möjligt att ingå äktenskap utan föräldrarnas medgivande gifte sig de unga tu. De kom att stanna i Paris, där Franck verkade som organist i Basilique Sainte-Clotilde samt så småningom som professor vid konservatoriet. Under hela sitt liv var han också en flitig kompositör. Vid sidan om de tolv stora orgelverk han kommit att gå till historien för skrev han kammarmusikverk, pianomusik, en symfoni, operor, kantater och oratorier. Hans efterträdare som orgelprofessor vid konservatoriet, Charles-Marie Widor, beskrev honom också som en genialisk improvisatör (génial improvisateur).

I juli 1890 råkade Franck ut för en trafikolycka. Under sensommaren samma år komponerade han sina tre sista stora orgelverk, de tre koralerna i E-dur, h-moll och a-moll (Trois Chorals). I november avled han i sviterna efter olyckan. Koralerna, som är att betrakta som symfoniska satser och inte har något gemensamt med barockens koralbearbetningar, hör i dag till orgelmusikens mästerverk.

Koral nr 1 E-dur byggs upp av ett tema som varieras och moduleras. Det är ett dynamiskt och bitvis överraskande stycke som återkommande växlar mellan det skirt känslosamma och det kraftfullt utlevande.

Text: Anna Hedelius

Gunnar de Frumerie var pianist, tonsättare och pianoprofessor. Han föddes 1908 och betraktades som något av ett underbarn, började ta pianolektioner när han var tolv år och kom in på Musikhögskolan som femtonåring. När han var tjugo vann de Frumerie alla tre priserna i en kompositionstävling. Han hade låtit goda vänner skriva ut noterna till de tre tävlingsbidragen för att det inte skulle synas att de var komponerade av samma person.

När han senare fick Jenny Lind-stipendiet, innebar det en möjlighet att resa utomlands. Mest intryck tog han under de två åren i Paris, där han njöt av konsertlivet och bland annat träffade Arthur Honegger vars oratorium Le Roi David hade satt djupa spår.

De Frumeries tonspråk är ofta klangrikt och inspirerat av fransk impressionism. Han har skrivit i de flesta genrer, från finstämda romanser och pianostycken till storslagen orkestermusik och operan Singoalla. Den poet han tonsatte oftast var Pär, som även var en god vän. De Frumerie strävade alltid efter att hans musik skulle följa det naturliga talets rytm, och har sagt att ”när Pär Lagerkvist läser sina dikter har han samma tonfall som jag i mina sånger”.

Lagerkvist är en av Sveriges främsta modernistiska poeter och författare. År 1951 tilldelades han Nobelpriset. En av hans mest betydelsefulla dikter, Ångest, ångest heter min arvedel, är ett expressionistiskt vrål som väl fångade tidsandan då han skrev den 1916, mitt under första världskriget. Men Lagerkvist skrev även många kärleksdikter, både lyriska och hett passionerade. Det var några av dem som lockade de Frumerie att skriva sina kanske finaste romanser, Hjärtats sånger.

Dikten Vita Nuova som de Frumerie tonsatte 1956, är en dikt med många lager, både passionerade och existentiella. Aftonstjärnan lyser och visar vägen till den älskade, passionen sliter och hettar, döden lockar och skrämmer. Diktarens längtan bygger upp mot raderna:

Jag vill leva, jag vill finnas,
Jag vill vara i en kvinnas,
i ett skötes hamn.

Och slutar:
Stjärnestillhet, vita nuova,
dödens, livets aftongåva,
vig åt dig min jord.

Gunnar de Frumerie gick bort 1987.

Text: Katarina Lindblad

Lars Edlund skrev både vokalmusik och instrumentalmusik, men merparten av hans verk bestod av körmusik. Religionen var central i Edlunds liv, han konverterade till katolicismen efter ett antal klosterbesök, och kom att arbeta flera år som kyrkomusiker. Musik var för honom inget tidsfördriv, snarare en moralisk angelägenhet. Gloria ingår i den traditionella mässordningen som den ”stora lovprisningen” (Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden), oftast som en del i en hel mässa. Detta är dock ett fristående verk, och kom att komponeras efter Edlunds konvertering.

Gloria var inget beställningsverk, utan ett experiment på hans eget initiativ. Den första versionen skrevs för vokalgruppen Camerata Holmiae, och hade avsnitt där de fyra solisterna improviserade utifrån givna melodiska modeller, anpassade efter den gotländska kyrkan Laus akustiska förutsättningar. Lau är berömd för sin långa efterklang – tonen klingar ut först efter tolv sekunder i tom kyrka.

Vännen Eric Ericson såg partituret och övertalade Edlund att skriva det som ett körstycke utan improvisationerna, varpå resultatet blev ett enskilt verk för blandad kör och tenorsolist. Numera ingår Gloria som en del i Missa Sancti Nicolai, som var ett beställningsverk till den katolska kyrkan i Stockholm, Sankt Nikolais 700-årsjubileum.

Edholms intresse för äldre musik, framför allt barockmusik och gregoriansk sång, märks tydligt i verket. Liksom madrigalkonstens mästare lade han vikt vid att  lyfta fram texten och berättelsen, och körens olika klangmöjligheter används för att gestalta och ingjuta liv och känsla. För Edlund var pulsen den mest fundamentala delen. Klang och harmonik var inte oväsentliga, men definitivt av betydelse i andra hand.

Gloria är, med sin starka framtoning, mycket lämpligt att framföras konsertant och är numera ett etablerat repertoarverk.

Andreas Konvicka

Text: Andreas Konvicka